Nu höjer jag musiken och stänger in mig själv i min bubbla.
Där låter jag tårarna rinna, där får jag gråta hur mycket jag vill.
Där släpper jag ut allting, som jag bär på om dagarna.
Jag är en vindpust från att falla.
Jag är inte starkare än såhär.
Det gör ont, fan vad det gör ont.
Nu babblar jag bara. Skriver av mig.
Men jag vill inte mer, jag orkar inte.
Sen hade jag en läskig dröm,
som jag inte kunde sluta drömma, eller göra om.
Det var obehagligt.
Att veta att jag kommer få uppleva det, är också obehagligt.
Veta att inte få ha någon fyisisk närhet.
Det är konstigt.
Lyssnar på river flows in you.
Den är fin.
Ska göra en PP.
Som är med en bra låt, och massa bilder.
Känns som en bra anledning för att slippa läxor.
Ångesten hälsar på, igen.
Helvete igen. Det här är bara konstigt.
Overklig känsla.
Jag vill ge dig hela världen
Fast allt vi behöver är tid.
Jag vill så mycket.
Göra mirakel.
Stoppa tiden.
Sånt där omänskligt.
Jag orkar inte.
Det här är onödigt.
Men jag är onödig.
Jag har inga ord.
Fast ändå skriver jag det här.
Ta bort smärtan, ta min ångest ifrån mig.
Jag vill inte ha några problem.
Jag vill skapa glädje åt folk.
Kunna njuta, utan att räkna dagar.
Låta tiden glömmas bort,
bara för att i stunden spelar inget annat roll.
Piano delen i titanic är sorlig.
Fast jag är sorlig.
Jag är inte mer än det här,
knappt det här.
Jag är någon hopplös.
Någon som bara är.
Nu måste jag börja ta mig samman.
I morgon är det skola.
Och då får man låsa in allt igen.
Tills man kommer till sin bubbla.
Då det är okej, att släppa ut det.
Men..
Vad vill jag komma fram till?
Jag vet inte. Men hjälp mig.